Are you a funny guy?

These pretzels are making me thirsty!

- George Costanza från Seinfeld

Inledning

Efter ännu en natt med enbart 3 timmars sömn var jag uppe och hoppa tidigt på fredagsmorgonen klockan 6. Kommande veckan har vi vår Semaine de relâche (bokstavligen avslappningsvecka men det översätts till Reading Week på engelska för att vi har våra INTRA-exams (midterms) veckan därpå). Så en hel del plugg är planerad! Men eftersom vi inte har några lektioner så kan jag ju hitta något annat ställe än Montreal att plugga i. Det är utgångspunkten för denna berättelse...

Toronto

Alltså efter 3 timmars sömn var jag uppe klockan 6 och strax efter kl 7 befann jag mig vid busshållplatsen vid BERRI-UQAM för att hoppa på den 6.5 timmar långa bussturen till Toronto. Jag var sjukt imponerad att de höll tiden på minuten - prick kl 7:30 var alla ombord och bussen började rulla. 6.5 timmar är ju mycket och jag visste inte direkt hur jag skulle kunna fördriva tiden. Jag började genom att lyssna på lite Carla Bruni (Sarkozys brud) - jag har inte lyssnat på henne sedan i våras och hon sjunger ju väldigt fint. Jag fick en liten chock när jag satte på första låten Quelqu'un m'a dit och jag insåg att jag förstod allt hon sjöng om... i våras förstod jag ju bara refrängen...

På 6.5 timmar hann jag endast: sova i 2.5 timmar, läsa om Obamas fredpris på DN.se, ta en halvtimmes rast vid Kingston och kolla på något Seinfeld-avsnitt. Då är frågan, vart försvann alla återstående timmar?! Det var rätt tyst på bussen - folk sov, läste en bok eller liknande. Jag skapade lite uppmärksamhet åt mig själv när jag började skratta högt åt Seinfeld-avsnittet där George skriker, "These pretzels are making me thirsty!" - och nu när jag skrev det råkade jag skratta igen...

I Toronto latade jag mig ordentligt hemma hos kusinerna och efter en galet god middag med hembakad pizza drog vi ut på bio och kollade på Bruce Willis senaste film "Surrogates". Den var ju en exakt kopia på Will Smiths I Robot men mycket sämre... det var inte värt pengarna men det var trevligt att se film med kusinerna ändå. Ännu en gång förstår jag inte vart alla timmar försvann då jag var framme i Toronto vid 14:30 och jag somnade runt 1-tiden och under den tiden hann jag typ bara käka lunch, käka middag och gå på bio...

Michigan

Lördagmorgonen skulle jag försätta min helgs roadtrip och då var USA destinationen. Jag hoppade på ett tåg från Toronto till Windsor (som liggar på andra sidan floden från Detroit). Flyg må vara snabbare men det är inte alls lika spännande som att ta sig någonstans med massa tåg och bussar! Schemat såg ut som följande:

Tåg: Toronto (12:10) - Windsor (16:30)
Buss:  Windsor (17:00) - Downtown Detroit (17:20)
Taxi: Downtown Detroit (ca 17:30) - Detroit Amtrak Station (senast: 17:45)
Tåg: Detroit Amtrak Station (18:19) - Ann Arbor (19:18).

Jag hade alltså bra marginaler ifall något skulle bli försenat så jag var inte så orolig.
Runt kl15 kom beskedet att mitt tåg var 35 minuter försenad vilket inte välkomnades varmt... om ni ser schemat ovan så förstår ni varför. Jag skulle missa bussen till Detroit och de gick inte tillräckligt ofta för att jag skulle hinna med tåget från Detroit som var sista tåget mot Ann Arbor för kvällen. Kul.

Jag oroade mig dock inte så mycket - jag tänkte väll att jag kunde lösa det på något sätt på Windsor International Terminal senare... Jag klev in i en taxi vid Windsor och det var då allt det roliga började:
Chaffören föreslog om jag ändå hade missat bussen kunde han köra mig in till Detroit, jag kalkylerade snabbt i huvudet hur mycket det skulle kosta: ca 300kr - 100kr för bussen så det skulle kosta mig 200kr extra att ta taxin. Men tågbiljetten från Detroit hade gått på 100kr så jag var tvungen att väga in kostnaderna för alla konsekvenser om jag missade tåget. Jag orkade inte ens ägna en tanke åt vad jag skulle göra i sådana fall så jag nickade bara åt chaffören. Han tog mig igenom undervattenstunneln till Detroit. Svenskar behöver inget visum för att komma in i USA men man måste fylla i en I-94 blankett. Jag tror taxichaffören blev lite sur när han också tvingades in i kontoret där vi var tvungna och vänta i 20 minuter innan Homeland Security-agenten tog emot oss...

Homeland Security Port Authority

 Mr. Jo... Jooshi? Joshi?

Yes.

You need a I-94?

Yes, sir.

Who is this?

This is my cab driver, sir.

Oh, you may have a seat (gestikulerar till chaffören)

Why do you want enter the United States?

Too see my cousin.

Where does your cousin live?

In Ann Arbor, sir.

Are you taking the cab all the way to Ann Arbor?

No, I'm taking an Amtrak train.

You do know it only costs like 30 bucks to go all the way to Ann Arbor?

Yeah but the Amtrak ticket cost me 11 bucks.

Why are you entering from Canada as a Swedish citizen?

I study in Montréal, sir.

What school do you study at?

École Polytechnique de Montréal.

Éc.. What?

École Pol... it's a French-speaking school.

Oh... what's your major?

Industrial Engineering

So you're a smart guy?

My mommy thinks I am.

Are you a funny guy?

Apparently not, sir. [han ler här...]

Here's the form you need to fill in - you look like a smart kid so I'll only give you up to one mistake, does that sound fair?

Not really, sir.

[Han ler igen] Alright, here are the fields you need to fill in.

Sedan fortsatte vi till tågstationen och taxichaffören fortsatte snacka skit om alla amerikanare där det minst-grövsta frasen var, "Those damned Americans are real assholes!". Ni kan ju föreställa er resten...

Det visade sig att det var tur att jag tog taxin för med bussen hade jag inte räknat med att det skulle ta så lång tid som det gjorde med I-94. Jag var framme vid tågstationen kl18 så jag skulle hinna med tåget. Väldigt typiskt när de annonserade vid kvart över, "Train 335 bound for Chicago, departure time 18:19, is running approximately 30 minutes late. New estimated time of  departure is 18:50."

Jag dök upp hos Umang (a.k.a Ricky), min kusin, runt klockan 20 och det var riktigt kul och se honom för första gången sedan 2006. Då bodde han i Washington men nu läser han sin MBA vid University of Michigan (jag hade i första inlägget skrivit Michigan State University men Umang bad mig ändra då det tydligen är en skitskola :p) på Ross School of Economics. Riktigt bra skola. Vi drog ut på kvällen med hans kompisar som var sjukt roligt, amerikanska college-studenter har ju sin egen särskilda feststil!

Var är jag nu? Nu sitter jag i Ross School of Economics byggnaden och skriver detta inlägg medan Ricky är på ett möte. Jag sitter bland MBA kineser, MBA indier och MBA amerikanare. Jag känner väl mig som hemma :p